ceth

Hej!

Det är dax igen! Dax för lite terapi... För mig själv. Det kan bli djupt, det kan bli lågt, det kan bli drypande bittert... Men har jag tur så kan det kanske bli så där äckligt positivt nån gång framöver... Men det är nog en bit dit. Ni vet till det där "du gör själv din egen lycka, se så, gå ut nu i världen och LE så kommer världen att le mot dig!" Huvva! Det är sant, men ORKA?! Inte idag...

 

 

Vi börjar med detta...

 

Det är ett gammalt opublicerat inlägg... Det skrevs från början av en av en väldigt trött och nedstämd Cecilia, en ensam kväll i Stockholm, för ett par år sedan... En Cecilia som i sin desperation efter att hitta en framtidsplan hade anmält sig till en möbelsnickarkurs... En dyr jävla kurs som innebar sjukliga mängder båtresor, ett sänkt självförtroende, onödig stress och mycket ensamhet. Visst blev väl stolen fin tillsist. Men till vilket pris?

 

Tyvärr kunde det mesta i detta inlägg lika gärna ha skrivits ikväll. Jag har inte kommit långt sen dess, jag tror jag blivit lite klokare, nu vet jag lite bättre... Men även om jag vet så lyssnar jag inte på mig själv...

 

 

Hepp! Nehepp.. Pepp! Nepp.. Depp! Jepp. Jag har blivit knäpp!

 

Vet inte va det är med mig. Känsligare än någonsin! Jag gråter ju bara när jag dricker vitt vin?? Trodde jag.. Men nu är skalet tunnt! Mycket tunnt.. Men det är nog bra det här.. Jag behöver en spark! Jag måste förstå att jag måste ta ansvar.. Förstå att jag inte kan gå runt o tro att jag är klok bara för att jag var klok när jag var ung. Eller ännu värre, gå o tro att jag är kreativ och duktig och ambitiös, när jag inte skapat eller haft några ambitioner på många, många år...

 

Det är dax att vakna.. Det är dax att skaffa en plan. Det är dax att bli vuxen! Ger ingen annan mig den sparken får jag ge mig den själv! Kanske är det det jag gör nu.. Man måste börja någonstans.. Man kan inte bygga sitt goda rykte på något man tänkt göra. Men! Hatta runt som jag gör nu, det håller inte..

 

Lyfta en sten där.. Springa en kilometer.. Flytta en annan sten där.. Springa tillbaka, flytta tillbaka första stenen. Den kanske låg bra där ändå.. Nej, flytta den igen.. Springa o flytta den andra igen.. Springa tillbaka, lägga första stenen där den låg från början igen.. Springa till den andra.. Flytta på en tallkotte på vägen dit.. Oj en örn, den var fin.. Kanske ska börja måla igen. Tar fram en pensel. Nej hinner inte.. Måste flytta sten.. Vilket vackert väder! Borde fota idag.. Tar fram kameran. Tar ett kort. Nej hinner inte.. Flyttar andra stenen..

 

Skapar stress som inte finns. Påbörjar mycket, inget blir färdigt. OCH, man bygger heller inget gott rykte på något man inte färdigställer...

 

Var länge sedan jag kände mig värdelös.. Men, när man vill för mycket för att välja vart man ska gå och sedan kommer på att det enda man går mot någon längre sträcka, det är mot det enda man egentligen vet att man inte vill... Då börjar man tvivla!

 

Gräset är alltid grönare på andra sidan... Men ibland känner du ju att gräset är grönt där du är. Varför stannar du inte då?! Såg ett annat citat: "gräset är grönast där du vattnar det". Jo... Det är nog dax att börja vattna lite klokare.

 

Din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill... Om jag vill... VILL...

 

VAD VILL JAG??!