ceth

 

Jag gräver ner mig...

 

Jag vet att jag kan ganska mycket... Jag är ganska duktig på ganska mycket... Jag kunde i alla fall ganska mycket. Jag var i alla fall ganska duktig på ganska mycket... Jag hade de bästa av förutsättningar. Världen låg framför mig med öppna dörrar vart än jag ville gå. Jag vet att många avundades mig det, och jag vet att jag borde ha gjort något av det...

 

Men här sitter jag...

 

Ensam med ett glas Gotlandsbittar... De mörka dropparna är kanske bittrare än jag. Jag vill i alla fall tro det. Och de låter mig tro vad jag vill. 

 

 

Jag har en hund i läder som jag döpt till Butter, han sitter i mitt knä nu. Jag säger ibland till honom att jag älskar honom. Ja så illa är det. Han svarar inte, men han går inte. Han stannar troget i min säng. Jag får krama honom så mycket jag vill. Butter gör mig mindre bitter, han ger mig närhet och jag kan lådsas att han älskar mig med. Jag får tro på det. Han kommer inte att krossa illussionen. Jag vet att det är en lögn, men jag kan lådsas så länge jag vill... Så länge jag behöver.

 

Han kommer inte att försvinna förrän jag vill det. Det gör dom andra. Jag vet ju själv att dom alla var drömmar... Jag vet ju själv att det inte varit vad jag ville att det skulle vara. Jag visste ju att det var naiva blåögda drömmar som hölls uppe av allt för sköra trådar. Men i brist på annat ville jag tro. Jag tillät mig själv att hoppas. Jag är inte dum, jag visste, men jag tillät mig att drömma. Drömma för att dämpa ensamheten. "Så länge man i drömmen är medveten om verkligheten... Så kan väl inte sanningen explodera en i ansiktet och göra någon stor skada?" Så skrev jag för några år sedan... Men ändå så skakar benen när det smäller, luften försvinner ur bröstet... händerna darrar... Meningslösheten gör sig bekväm i bröstet...

 

Tomrummet växer lite till. Ensamheten blir ännu ensammare och du kan inte fly till din dröm ikväll. För nu har du fått svart på vitt att det var just en dröm.

Butter kommer inte att börja dejta en dam... En dam som inte är jag. Butters kärlek har jag köpt. 299kr på Garage1. Det är en köpt, vacker, ovillkorlig kärlek, som inte sviker. Den är värd vartenda öre. Det är den enda kärlek jag tror på på riktigt. Mina naiva rosa drömmar har jag växt ifrån. Jag har lurat mig själv att tro på dem för att fylla tomrummet. Men jag har inte trott på riktigt. Jag vet att ni dömt ut mina val, dömt ut mina drömmar. Det har jag själv i alla fall gjort. Men ibland har jag låtit mig hoppas, för att bli lite gladare.

 

Jag har greppat om fragment, som i sig har varit fina, fragment som jag ännu tror var äkta... Men romanerna som jag baserat på dem. De är blott vackra drömmar som inte längre finns.

 

Jag avundas dem som hittar kärlek medan de ännu tror på den. För det är vackert! Det är en vacker dröm... Den kan nog bli verklighet för dem som tror. Men jag har tappat tron.

Jag har kastat bort tid... Värdefull tid som jag borde lagt på något klokare.

 

Världen låg framför mig med öppna dörrar vart än jag ville gå. Jag borde ha gjort något av det...

 

Ensam i en etta i en stad jag inte känner, utan utbildning, utan plan... Utan att ha gjort något med allt det jag kunde eller med det jag tyckte var kul...

 

 

Innebandy... Det var den sport jag var sämst på i skolidrotten, och inte tyckte jag innebandy var kul. Jag var duktig på mycket, riktigt duktig på en del... Och jag älskade nästan all annan sport. Men här sitter jag, och den enda sport jag håller på med är den jag var sämst på och tyckte minst om. Nu tycker jag att det är kul, men jag hade nog blivit mycket bättre på mycket annat... Ironiskt.

 

Sen ska jag plugga kurser i företagsekonomi... Ekonomi... Jo, visst fixade jag väl bra betyg på ekonomikurserna på gymnasiet... Men det kryper i kroppen på mig, jag hatar det... Har alltid gjort... Jag gjorde det då och jag gör det nu. Jag vet inte varför. Men jag blir grinig och sur och vill inte! Hela mitt väsen gör motstånd. Och den vägen styr jag in mig själv på. Varför? Då hade jag mål och ambition och trotsade mitt eget motstånd. Men det var då. Nu har jag tappat den styrkan. Jag kan inte längre uppbåda den motivationen.

 

Om någon frågade mig då vad jag ville göra, vad jag ville utbilda mig till och vad jag ville jobba med? Då kunde jag inte svara, jag ville ju så mycket, jag tyckte det fanns så mycket som var kul. Det fanns så mycket som intresserade mig, jag hade lätt för så mycket och jag hade turen att kunna välja nästan vad som...

 

Men jag har aldrig haft lätt för just det, just för att välja... Så... Jag har inte valt. Jag har irrat runt och hamnat där jag hamnat. Blivit så bra jag kan på det jag gjort där jag har varit. Gått alldeles för långt på de flesta av de vägar jag hamnat på. Men jag kunde blivit så mycket bättre på något annat. Och jag kunde ha trivts så mycket bättre.

 

Jag visste egentligen bara vad jag inte ville och ironiskt nog är de sakerna jag gör.

 

Om jag vill så kan jag fixa det mesta. Jag kan bli bra på det mesta. Det vet jag. Om jag vill! Men jag gör inget som jag vill... Jag har gått vilse.

 

 

Jag tror att jag vet varför jag har låtit dessa drömmar styra mig... Jag har varit vilse, jag har försökt undvika att göra val. Jag har gjort halvhjärtade försök, men inga långvariga val. Jag tror jag letar efter någon som blir mer än en dröm. Någon som tar tag i mig och håller i mig och styr mig, någon som hjälper mig att välja. Någon som hjälper mig in på någon av de vägar som jag skulle trivas på. Någon som skulle vilja ta reda på vad jag är bra på och vad som gör mig glad. Någon som skulle vilja hjälpa mig att hitta dit... Jag måste erkänna det. Jag kan inte göra val på egen hand.

 

Kanske är det så att jag undermedvetet försöker undvika även valet av denna någon som jag tror mig leta efter. Jag kanske har valt att jaga alla omöjliga drömmar för att de har hållt mig undan från något permanent val...

 

På senste har två drömmar spruckit. Äntligen kan man egentligen säga. De har båda varit med mig till och från väldigt länge, för länge, och de har varit två av de mest destruktiva. Men de har till sist i alla fall lärt mig att vara ärlig. Lite väl ärlig kanske. De har lärt mig att jag måste fråga och våga tala om. Jag tror att jag kan blotta mig nu, för att slippa kasta bort onödigt mycket tid igen. Jag hoppas i alla fall det...

 

Om inte mitt undermedvetna vill kasta bort mer tid?

 

Jag hoppas inte det.

 

 

Happ... Vad ska vi drömma om i natt då, Jag o Butter? :)

 

Om jag inte sörjer de vackra minnena av den sista spruckna drömmen så flyr jag kanske in i en städskrubb. Jo, om jag känner mig själv så gör jag nog det... Det sista hoppet. En dröm som ännu är oförstörd. Något som inte grusats av tvivel än. Någon som inte låtit sig förstöras än... Någon som är starkare än så. Kanske?

 

Jag har tydligen ändå någon sorts tro kvar. Det är en försvagad och vaksam tro, men den finns.

 

Fan oxå!

 

...

Tack för ert tålamod